Utan bård ansågs det förr i tiden att tapetseringen var oavslutad. Ungefär lika otänkbart som att hänga upp en tavla utan ram. Före 1900-talet var bårderna inte i samma färg som tapeterna, tvärtom var målet att de skulle särskiljas sig och därmed stå ut som en tydlig gräns mot tapeten. En blå bård till en blå tapet fick alltså bara förekomma om den var mycket mörkare eller mycket ljusare blå än tapetens egen färg. Men helst skulle bården till en blå tapet gå i gult, till en rosa skulle den gå i grönt och så vidare. Denna regel om avvikande färger på tapetbårderna har alltid gällt hos allmogen. Kontrast var målet.

Gysinges "Salsbården" kommer från visningshuset Nästgårds i Sveriges Gysinge och daterar sig till 1880-talet. Det intressanta med bården är inte bara färgställningen, utan motivet med en klocksträng, ett mycket vanligt dekorelement inom måleriet, träsnideriet och i intarsia under gustaviansj tid.  Klocksträngen är en av alla dessa 1700-talsmönster som aldrig någonsin blivit omodernt. Klocksträngen kan man alltså, utan ängslan för stilbrott, använda till alla tapeter, även till de enfärgade. Och ju mer bården bryter mot tapeten, desto genuinare blir känslan. 

Tryckt på traditionellt sätt på plastfritt papper. Kantskuren. Ej förklistrad. Ej mönsterpassning. Mycket god ljushärdighet.

Bredd 4,5 cm och 10 m i en rulle.